Jag gör den här gången så att jag kopierar in den text som jag skrivit som kommentarer på Annikas blogg i det här inlägget, orkar inte börja formulera samma texter och tankar på nytt.
Våldet kommer oss allt närmare... Vi här i min yrkesutbildningsenhet flaggar idag på halvstång liksom resten av landet. Vi samlade husets ungdomar (16-19 åringar)till en morgonsamling med tänt ljus och tyst minut, och de har haft möjlighet att diskutera i sina grupper, och enskilt med lärare/kurator/hälsovårdare. Det märks nog att stämningen är lite dämpad idag. Också arbetskompisar emellan diskuteras om hur man ska pejla/fånga in de signaler som sådana här illamående, sjuka ungdomar sänder ut. Vi vill ju inte ha en skolvärld bakom höga stängsel, passerkontroller och massvis med metalldetektorer, då har det ju gått riktigt snett. Men faktum är, att här i huset, där ca 670 av våra ca 1500 studerande finns, är det fritt fram för vem som helst att komma in, och caféet och matsalen är ju proppfulla med ungdomar vissa tider på dagen... och som vår rektor sa till mig idag, vi har massor med ungdomar som är jägare med jaktlicens... vart är världen på väg????????
Det visade sig att knappt någon alls av ungdomarna hade valt att gå och tala med kuratorn eller hälsovårdaren idag. Den sistnämnda sa, då jag talade med henne strax innan jag gick hem, att det varit så mycket lugnare stämning den här gången än för ett år sedan då vi hade den förra, och första, skolmassakern i landet, då åtta dog. Min reaktion var att att det låter skrämmande, har de redan blivit vana vid att sånt här händer. Hennes kommentar var att hon inte ser det så, utan det är nog rätt att unga inte ska behöva bära alla andras bekymmer och sorger på sina axlar, för det orkar ingen med i längden. Sen är det väl också så att trots att det här hände bara några hundra kilometer från oss så bryr inte våra ungdomar här sig så mycket om det pga en sån sak som språket: här är de flesta helt svenskspråkiga, medan den ort där det här nu hände är så helt finskspråkig och därmed en helt annan värld än den våra unga lever i. Låter konstigt men sant. Skulle det ha hänt t.ex. i Vasatrakten skulle det säkert upplevas som mycket mer skrämmande. Men som vuxen, och förälder, skräms man oerhört...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar