lördag 13 september 2008

Fredagstema: Flaggor

Äsch, jag hann inte med nåt fredagstema igår, vi började tömma arbetsrummet och det tar tid att gå igenom vilka alla mappar man kunde tömma, vilka papper som behöver sparas etc. Taket ska få sig ett lager ny färg, parketten ska bonas och sen ska den nya bokhyllan och skrivbordet monteras ihop och sättas upp. Två delar till bokhyllan fanns inte i lager vid Ikea i Haparanda, så de har vi beställt med hemtransport, kan dock ta närmare två veckor innan vi har dem här.

Barnen har undantagsvis skoldag idag, och gav sig iväg för en liten stund sedan. Sonen ska med sin klass och skolans övriga klasser ut på vandring, de har matsäck med sig. Som tur är har det lovats uppehållsväder, så jag tror de får en fin dag. Skoldagen slutar 12. Dottern blev uttagen till skolmästerskapen i friidrott, hon ska springa 800 m (åk 3-4) och i två masstafetter (både åk 3-4 och som extra inhoppare i åk 5-6!). Hennes skoldag slutar vid 13-tiden. Pappan for på egna förmiddagsuppdrag och själv ska jag försöka pussla ihop den här dagen så att jag hinner via jobbet och hämta ett par saker, till sportplanen och se när Dottern springer sitt 800 meters lopp, fixa mat så att Sonen får äta kl. 12, ut med Jakky, packa in present som Dottern ska ha med sig på ett födelsedagskalas, köra iväg med Sonen och Pappan till Oravais och de stora festligheterna på slagfältet med anledning av firandet av 200-årsdagen av händelserna i 1808-09 års kring, som ledder till att Finland som varit en del av Sverige förlorades till Ryssland, på distans instruera Dottern så hon får mat i sig och kommer iväg till sitt kalas, hämta Dottern, och sen köra till Nykarleby för att vara med om de fortsatta festligheterna ute på stan, då de ordnar Afton i NyCarleby... puh!!!! Dags att sätta igång, men först något på temat Flaggor:

Vi har ingen flaggstång, och jag är inte heller intresserad av att ha någon. Däremot har vi ett par små bordsflaggor i vårt hus. Eller rättare sagt barnen har. Våra barn har ju sina rötter i en helt annan världsdel, i Colombia i Sydamerika. Med tre års mellanrum gjorde vi våra adoptionsresor dit, och landet har också kommit att bli ett andra hemland för oss föräldrar. Våra barn var ju bara små babysar då vi fick dem (2 mån gamla), och har således inga egna minnesbilder av nånting från den tiden. Dottern var nyss fyllda 3 då vi hämtade lillebror, och minns nog heller inget från den resan. Minnena kommer i stället från alla de fotografier vi tagit, videofilmerna, och föremålen vi köpt där. Förr, för faktiskt inte allt för länge sedan, var det ju väldigt vanligt att många höll tyst om att barnen var adopterade, man berättade det inte ens för barnet självt vilket kunde leda till väldigt traumatiska situationer längre fram i livet. På den tiden var det ju inhemska adoptioner som gällde, och det syntes kanske inte så mycket utåt att barnet inte var biologiskt barn i familjen. Idag är kulturen en helt annan, de internationella adoptionerna har ökat kraftigt i antal, och det är självklart att saken diskuteras, speciellt inom familjen. Utåt, mot folk man inte känner så värst bra, är det däremot inte det första man nämner, om nu inte frågorna ställs förstås. Nåja, för att återknyta till temat. Våra barn har dubbelt medborgarskap, och vi har inga planer på att ändra på den saken. Vi vill att de ska ha en positiv bild av sitt första land, och veta mer om landet än enbart det som skrivs om i pressen och som visas i tv, vilket i hög grad handlar om våld, inbördeskrig, knark, kidnappningar, barnsoldater etc. Det finns så mycket annat också! Shakira, Juanes, Juan Pablo Montoya, Botero, Gabriel García Marquez är exempel på några personer som nått internationell berömmelse. Fotbollen har en stor internationell betydelse, liksom produktionen och exporten av kaffe, smaragder och nejlikor. Landskapen kring Anderna och längs kusterna är sagolikt vackra, och de mänskor vi mött har varit så vänliga. Allt det här är våra barns ursprung och rötter, och den colombianska flaggan är en symbol för detta. Därför står flaggan framme varje dag i deras rum, som en påminnelse om det andra (eg. första) hemlandet. Och lika naturligt är det att de nu är finländare, en del av det blåvita landet i norr.

1 kommentar:

Annika sa...

Vilket bra inlägg. Ni verkar ha fullt upp idag med olika lördagsaktiviteter.
På Oravais slagfält har jag varit ett par ggr.
Hoppas dagen inte blir alltför stressig för er.

Och att Colombia spelar stor roll i ert liv är ju givet. Vilka resor och vilka känslor det måste ha varit när ni for dit för att hämta hem era små babysar. Och så fint att Colombia är så närvarnade hemma hos er.

Ha en fin helg!!