Fredagstema: Is

Okay, nu hoppar jag på fredagstemat = Show and Tell igen. Annika borta i Reston är februari månads temavärdinna, och hon har bestämt att den här fredagen ska det handla om is.

Lever man strandliv på de nordliga breddgrader som vi befinner oss på så förvandlas strandlivet oundvikligen en del av året till isliv.

Mina första fyra år levde jag på Lidingö, med vatten alldeles i närheten. Tyvärr har jag inga minnen av det livet, men jag gissar att vattnet säkert åtminstone till en del frös till is där också ibland. Om jag kommer ihåg rätt så gick en fartygsled förbi vårt område, så antagligen rörde vi oss inte på just de vattendragen, men säkert gjorde vi utflykter på andra isar, det finns ju rätt många vattenområden i Stockholmsregionen. Måste fråga mina föräldrar om det här sen då de om ett par månader återvänt från sitt semesterliv.

Resten av barndoms- och uppväxttiden tillbringade jag på åstranden. Vintertid var den isbelagda ån en naturlig lekplats för mig, mina systrar och våra kompisar. Vi skottade skridskobanor och byggde "labyrint-hus", och isen gjorde också att det blev betydligt enklare och snabbare att komma över till kompisarna som bodde på stranden mittemot oss. På våren var islossningen alltid lika spännande att följa med. Isen mörknade dag för dag, det mörkbruna flödvattnet trängde upp i kanterna, ibland murknade isen helt enkelt bara bort och försvann i all stillhet medan den andra år kunde lossna med brak, rassel och skrammel, och isflaken tornade upp sig på varandra och ibland nästan kom upp på vägen. Ibland hände detta nattetid och då man vaknade såg man vattnet sakta strömma och föra med sig kvistar, skräp och rester av isflaken ner mot kraftverket. Ibland skedde islossningen dagtid och många intresserade promenerade längs vår väg eller kom och stannade sina bilar för att se på skådespelet.





I barndomen var min pappa intresserad av isbanetävlingar, och de vintrar då istjockleken var tillräcklig ordnades sådana tävlingar nere vid båthamnen. Det var spännande att se bilarna tävla och sladda sig igenom banan, och så fick man ju köpa grillad korv att värma sig med :)

Då jag var i 8-9-årsåldern skaffade vi oss sommarstuga i skärgården, och vintertid blev det såväl skidturer som promenader och turer med sparkstötting, och ibland bilturer dit. Ett vinterminne är då min yngsta syster, då 2 år gammal, föll ner i ett hål i isen (grannen hade vinterfiskat och inte märkt ut hålet som blivit snötäckt...). Det kunde ha gått riktigt fasansfullt illa om hon inte reflexmässigt slängt armarna ut till sidorna och på så sätt blev hängande i hålet!



Själv har jag också gått ner mig i isen en gång, tillsammans med Pappan. Det var första gången jag var ute på isarna i den skärgård där vi nu tillbringar alla våra somrar, han tog med mig på en snöscotertur. Tyvärr råkade vi köra för sakta på ett ställe där det visade sig vara strömt, med påföljd att scotern sjönk, vi fick slänga oss i vattnet och rädda oss upp på iskanten. Som tur var så var vi nära en strand med sommarstugor och vi kunde bryta oss in och söka torra skor och kläder. Telefonen var tyvärr urkopplad för vintern, så vi fick söka oss till en släktings stuga, där Pappan visste att det fanns en fungerande telefon och vi kunde kalla på hjälp. På den här tiden hade vi ännu inte telefon i fickan, och skulle vi ha haft det så skulle den ändå ha blivit dränkt av saltvatten. Och hur gick det för scotern? Jo den bärgades med hjälp av dykare från 6 meters djup... Efter den här händelsen förändrades min relation till de isbeklädda fjärdarna en aning, jag är nu mycket mer nervös över varje litet knak i isen och vill snabbt söka mig till stranden.

Under de 7 år vi bodde i våningshuset nere vid bostadsmässtranden blev det såväl skidturer som promenader på isen utanför. Det var ju rena lyxen att bara stiga ut ett fåtal meter utanför ytterdörren och så var man på isen! Så nära vatten får man inte bygga någonstans idag. Speciellt minns jag gångerna jag kunde gå på ispromenader med barnvagn eller pulka, extra härligt var det då den tidiga vårsolen värmde och man kände att snart är den långa vintern över, snart kluckar vågorna mot stranden och stenarna igen!

Vid vår egen sommarstrand, som nu är vinterstrand, rör vi oss inte långt ut på isen eftersom det är strömt en bit utanför på grund av farleden till slussen. Och då flödvattnet stiger så kommer man inte ens ut på isen inne i vår vik.

Vid den "strand" vi nu bor på här i stan, stadsdelen K-strand, finns tyvärr varken vattendrag eller istäckta fjärdar, den enda is vi ser till finns i frysboxen, på gatan, på bilrutorna och buskarna och under takkanten!