Ibland känner man sig bara trött, trött, trött.... och vet inte hur man ska orka, och hur man ska få livet att fungera normalt. Vi kämpar med Dottern, jag hade en stort fajt med henne igår på eftermiddagen en timme innan vi for på kusinens födelsedagskalas, och det påverkade mig resten av eftermiddagen/kvällen. Försökte få henne att börja sova kl. 22 men hon varvade bara upp och det blev helt outhärdligt vid midnatt, Pappan flyttade in i hennes rum och försökte lugna ner henne - volymen var maxad fram till 0:30... och så började hon på nytt, i samma spår i morse kl 6 och höll på till 8. Jag hoppas och önskar att ingen av er ska behöva få höra sådana saker från sitt barn som vi får höra från vårt, det känns fruktansvärt ända in i själen och hjärtat.
Har meddelat jobbet att jag kommer till kl. 10 idag, men vet inte hur jag ska orka komma mig iväg dig, och få nåt gjort där....
Helgens övriga händelser var att Dottern var på pyjamasparty hos sin kompis från fredag kväll till lördag; Sonen på födelsedagskalas hos sin klasskompis på fredag eftermiddag; vi bjöds på födelsedagskaffe av Pappans faster som fyllt 75; taco- och Wii-kväll med fam. Ha. hos oss lördag, och som sagt kusinkalas (K 14 år) söndag eftermiddag.
7 kommentarer:
Oj,oj,oj, kämpa på strandmamman. Jag har idag börjat min 5 veckor långa tjänsteledighet. Hos oss var hösten extremt tung. Nu försöker jag få lite ordning på familjen och alla stödåtgärder.
kämpa på, kram, Heidi
Åh, Strandmamman! Jag förstår att det känns för j-gt att höra sårande saker från sitt barn.
Hoppas att det bara var en tillfällig sinnesförvirring, att hon ångrar sig. Att denna dag blir mkt bättre än gårdagen!Styrkekramar!
Faster Yster här...jag funderar på om dottern borde komma till oss å sova ett par, tre nätter, så får ni alla vila upp från varandra lite. Ibland då det blev så där å fammo tog henne, så lugnade det ju ner sig en smula...ni kan ju fundera på d...hos oss gäller erbjudandet i alla fall, visserligen på madrass på golvet - men d e de ju vana vid sen pyjamas-partyna...
Annars så verkar det som om M skulle ha femte sjukan...hon har fortfarande feber å irriterande utslag - nu över mest hela kroppen...fammo sköter henne imorgon...vågar inte längre vara hemma med sjuka barn...
Stora styrke kramar. Ni e bada 2 fantastiska foraldrar o era barn ar ytterst lyckligt lottade aven om de inte alltid uppskattar det o utrycker motsatsen! Ta den erbjudna pausen o sa borjar ni om igen. Men kom ihag att vi alla stoder er o att ni bara ar SUPER!!
kram, londonborna
Å så jobbigt för er! De där första hormonåren kan vara jobbiga med flickor, och om jag förstod på ditt inlägg tidigare är det ju mer som komplicerar det hela. Tungt, det förstår jag. Ta erbjudandet från Faster Yster och vila upp er lite!
Kramar!
Heidi: Tack! Det är länge sen vi har hörts av per telefon, ska vi försöka ringas inom de närmaste dagarna?
Annika: Tyvärr brukar hon inte ångra sig. Systemet är sånt att när hon varvar upp finns det inte en chans att få sista ordet och hon säger (fel: skriker) vilka saker som helst, mestadels helt osakliga och ogrundade och man får inte tyst på henne. Vi vet ju att det mesta av hennes beteende beror på hennes ADHD, och att hon inte kan rå för vad hon gör/säger/vräker ur sig, men det hjälper inte då man är mitt i det, man klarar inte att hålla sig lugn och förstående...speciellt inte då det händer och sker varje dag... Tack för kramarna!!
Faster Yster: Tack för erbjudandet. Vi testar nu igen en ny kvällsmedicin, hoppas att det skulle lugna ner sig lite, och att nätterna skulle bli lite längre i bägge ändar. Vi vet ju var ni finns om det blir övermäktigt... Kram!!
Londonborna: Tack!! Vi ska försöka orka några veckor till, sen får ni ta hand om oss! Och som sagt kanske ni har två barn till att ta hand om efter att vi reser hem igen... ?!
Marianne: Jo det är ju inte bara uppväxten som ställer till det, hennes ADHD är det största problemet. Man borde ha så stor förståelse och ett jättetålamod, men man orkar bara inte... och då blir det "krig". Hela familjen påverkas, och lillebror har tyvärr inte riktigt goda förebilder i det här huset... Vi kämpar på, tack för ditt och alla andras stöd!
Jag kan lite tänka mig hur tungt det är - hoppas att lite medicinjustering kan lindra, det kan ju inte vara så roligt för henne själv heller och det måste ju gå att få hjälp om hela familjen lider. Ta emot all hjälp du bara kan få, du måste ju orka i flera år ännu! styrkekram!
Skicka en kommentar